Alice ställer sig upp, grattis på sjumånadersdagen!

Idag kröp Alice mot soffan där jag sattt, sträckte sig upp mot sittdelen, hasade sig fram på knäna ytterligare och satte i en fot efter den andra - Voila! Hon stod! Hon blev så stolt över sig själv, och jag blev så häpet förvånad att vi skrattade tillsammans i flera minuter. Sen ville hon ner på golvet och göra det igen, och igen och igen och igen...

Tidigare idag var vi ute med Alice kompis Odile och promenerade. Jag tog bilder med min nya racer telefon, men vet inte hur man överför dom till datorn, tyvärr så jag får vänta tills Daniel kommer hem i morgon så får han hjälpa mig.

Annars har helgen präglats av de fruktansvärda dödsskjutningarna av undomar på Otöya. Jag är förstummad och förfarad över hur brutal en människa kan bli. Hur rädd han måste vara för människor för att döda nästan 100 ungdomar och dessutom skriva ett manifest som redogör för hans ställningstagande och syftar till att inspirera andra.
Jag är rädd för att sova och jag är rädd för att han kommer att tas för en galning. Men räddast är jag att media skall spela honom i händerna. Och att vi människor skall bete oss precis så som han önskat och planerat. Av rädsla.
Han vill ha öppna dörrar i rätten. Jävel. Jag skall inte lyssna till ett ord som han säger.